Jag satt i ett hörn, till höger om altaret, där kören brukar sitta - det är för övrigt en perfekt plats för att se men inte ses; något som ju kan vara en fördel sådär tidigt på morgonen i och med att man om så skulle behövas kan gäspa utan att prästen ser något. Snett ovanför mig det enorma altarskåpet: jag brukar alltid förlora mig i dess fullkomliga myller av figurer och detaljer. Hur många mantimmar tog det egentligen att bygga det - och för vem byggdes det? Alldeles till höger om mig hade jag så en av de två julgranar som så här års släpas in för att flankera altarskåpet, till höger och vänster. Eftersom det är ett kyrkrum är det nu ganska stora granar det handlar om. Jag la märke till att den alldeles bredvid mig höll på att skjuta små ljusgröna skott. Och jag tyckte det var oerhört deprimerande - så meningslöst, i och med att den där granen, vare sig den tvärdör, dör långsamt eller fortsätter skjuta skott, kommer att slängas ut någon gång framemot vintern.
Jag misstänker att jag aldrig kommer att ha julgran, om jag får välja själv. Jag har tydligen lite för stora problem med det här med att såga ned ett träd, släpa in det i huset, ha en massa prydnader i det och efter några veckor slänga ut det. Plastgran? Njae, det känns liksom bara fånigt. Jag skulle kunna ursäkta mitt ställningstagande med att det här med julgran bara är en borgerlig konvention från 1800-talet och så vidare, men det vore bara ett svepskäl. Detta skulle väl i så fall gälla de allra flesta av våra jultraditioner.
Nej, snarare handlar det nog om den här känslan huruvida julen verkligen ska vara en tid då man slösar bort vår omvärld. Till exempel genom att ha julgranar. Men då kan man å andra sidan undra varför jag tydligen inte har några principiella problem med en hel del annat som hör julen till. Till exempel de enorma mängder kött som varje år brukar finnas på vårt julbord.
fredag 26 december 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja kanske är det tragiskt att fälla ett träd för några dagars fägring, men å andra sidan kan man säga detsamma om snittblommor. Men så är granen mer än bara ögonprydnad, den är en doftglädje också. Lukten av barr och kåda i lägenheten när man vaknar på julmorgonen är lika viktig som lukten av risgrynsgröt och julskinka. Eller kalkon, karpfisk, kaninstek...beroende på den kulturella traditionen. Lukt, smak, syn, hörsel och känsel. Allt detta ska få sitt för att de stora högtiderna verkligen ska kännas närvarande.
Vilket är en anledning till att du går upp i kristlig tid och beskådar prakten i kyrkan under julottan gissar jag. ;-)
Själv fixade jag inte gran i mitt hemman förräns barnen kom och skulle insocialiseras i korrekt beteende - jag körde snålskjuts på min familj och det duger bra det.
God Fortsättning
Just det, det är lukten som man älskar. Kommer nog inte heller skaffa gran, men doften, ÅH!
Tack detsamma, Åsa! Kul att du gör jämförelsen med snittblommor, det gjorde nämligen en anförvant också när vi diskuterade ämnet. Mitt svar var att ja visst - men blommor vissnar ju ändå förr eller senare, oftast förr, även om man inte plockar dem. De kan dessutom återkomma till nästa år. Fällningen av ett träd, som annars hade kunnat fortsätta växa, och den stubbe som blir kvar känns däremot liksom mer definitiv (ja, det här argumentet känns rätt ihåligt, men vi pratar ju om känslor här, eller hur?;-)).
Och vad beträffar doften - vad är det för fel på Wunderbaum? ;-))
Skicka en kommentar