Bok slut

Ett namn som ständigt flackar förbi vid studiet av romersk historia är Aulus Gellius; det tycks som om man ständigt - utan att egentligen veta varför - snubblar på honom och hans Attiska nätter. Häromveckan bestämde jag mig sålunda - inför dagens Allra Sista Akademiska Tentamen, som skulle handla om romersk litteratur - för att till slut konfrontera sagde Gellius. Och jag är sannerligen glad över detta. Attiska nätter kan närmast beskrivas som en essäsamling, Gellius förklarar själv i inledningen titeln med att verket består av olika anteckningar han sammanställt under långa vinternätter i Attika. Dessa anteckningar handlar om - bokstavligen - allt mellan himmel och jord: historiska anekdoter blandas med mer eller mindre inkrökta diskussioner om filosofiska och filologiska problem. Som SDIL mycket träffande anmärkte så skulle Gellius antagligen ha bloggat ifall han hade levat idag, det är så hans anekdoter känns.

Attiska nätter är en fascinerande introduktion till vad jag tror är just den lärda värld som bildade romare levde. Vad mer är tror jag också att Aulus Gellius essäer kan ses som exempel på den primärkunskap Roms historiker utgick ifrån och byggde på när de skrev sina stora verk om Roms historia. Spåren från Gellius leder tillbaka till Sallustius, Tacitus och de andra - och därigenom tillbaka till den punkt där jag själv började konfrontationen med dessa historiker, för vad som nu är rätt många terminer sen. Cirkeln har slutits.

Och därför, Gellius, Vergilius, Caesar, Plinius minor (och alla ni andra som jag träffat på vägen) - tack för den här tiden. Vi lär nog råkas igen.