Masurien är nog ett ganska okänt hörn av världen för de flesta svenskar. Den historiskt bevandrade känner möjligtvis till Tyska Ordens äventyr i området under medeltiden (jag har tidigare skrivit om detta
här); kanske är även de två slagen runt de Masuriska sjöarna under första världskriget bekanta. Men i området finns även en skapelse så märklig att den tydligen befunnits värd att tas med på Unescos världsarvslista. Det rör sig om den så kallade Elblagkanalen, eller Oberländischer Kanal som den hette när den byggdes under första halvan av 1800-talet. I området där kanalen byggdes var lutningen för kraftig för att man skulle kunna bygga vanliga slussar, så alltså kom man på ett mer originellt system. På den plats där en vanlig kanal skulle ha en sluss börjar i Elblagkanalen i stället ett järnvägsspår. På detta järnvägsspår åker något som ser ut som en stor korg fram och tillbaka. Båtar som tuffar fram i kanalen åker in i korgen, surras fast och åker upp, på järnvägen, på land. Sedan fraktas båten, på spåret, nedför en backe och ned i kanalen igen, varpå båten lättar ankar från korgen och tuffar vidare. Det hela går mycket långsamt och är relativt händelselöst. Icke desto mindre är detta med att åka i en båt, som åker i en stor korg, på en järnväg, på torra land, en ganska surrealistisk men rätt trevlig upplevelse. Den kommentar jag brukar få är något i stil med: jag förstår inte riktigt hur det går till, men det låter underbart. Och tja, ungefär så är det.
Elblagkanalen är idag mest en kuriositet, och de båtar som trafikerar kanalen är turistbåtar: den sträcka som det tar en halv dag att åka med kanalbåten kan man klara av på ca en timme med vanlig buss. Och samtidigt som denna märkliga vattenväg är en nog så rogivande turistupplevelse är den också ett lite vemodigt eko från en tid då ingenjören var framtidens man och snart sagt alla problem verkade kunde lösas med gjutjärn, bultar och snurrande hjul.
I båten, nedför backen.
4 kommentarer:
Herregud! Jag blir vemodig och nostalgisk över en tid som ligger mer än ett sekel före mig. Å andra sidan, så har det väl alltid varit. Som du vet har jag svårt att låta bli att vurma för det kejserliga Tyskland. Luftskepp, pickelhuvor, rörpost och tysk ingenjörskonst är vackert.
Undrar om det har att göra med vad du säger? Då var de var framtidens män - innan vetenskapen blev befläckad. I vårt postmoderna samhälle har vi tappat den framtidstron.
Vetenskapen tar fram fantastiska upptäckter, mediciner, teorier och inte minst vapen men de kommer sällan Folket till del (utom vapnen förstås och oftast på ett smaskigt och otrevligt vis).
Det är därför det var bättre förr, därför att framtiden - som är nu - då var bättre än vad den har blivit.
Jo, det är så jag också tror att det är. Teknologin har förvandlats från Framsteg och Möjlighet till Hot.
Detta är ju nu rätt orättvist, eftersom teknologin samtidigt kan erbjuda möjligheter också att försöka LÖSA samhälleliga problem: det handlar ju inte bara om kunskapen i sig, utan om hur man väljer att använda kunskapen. Men människan har väl en tendens att skylla alla misslyckanden på tingen i sin omgivningen, snarare än på sig själv.
Visst är det orättvist, men det är ovidkommande.
Tillvaron är som en Ericsson-aktie. Det spelar ingen roll att styrelseordförande Jesus går ut och säger: "Det är bättre nu". Det är nämligen inte så mycket bättre nu som vi hade tänkt oss förr. Alltså var förr tanken på framtiden (nuet) bättre än vad upplevelsen är nu. Värdet på aktien går ner och, voila, det var bättre förr.
Dessutom sparkar Fritz-hjälmar moderna hjälmars stjärt sju dagar i veckan.
Jag måste säga att redogörelsen blev tydligare när den illustrerades av en bild, tror jag förstår lite bättre hur det hela gick till nu... :)
Skicka en kommentar