Häromhelgen satt jag och slötittade på DVD-utgåvan av Pet Shop Boys Performance, den konsertfilm de gjorde under en turné 1991. Konsertupplägget var minst sagt ambitiöst och skulle löst beskriva två popstjärnors livsöde, från ångestfylld skolgång över superstjärnestatus ända till Slutet. De olika låtarna - man får väl nästan tala om dem som nummer i detta sammanhang - var mer eller mindre spektakulärt inscenerade och koreograferade med dansare och skådespelare i fantasifulla kreationer. Och så, mitt ibland dem, herrar Tennant & Lowe, som ibland inte riktigt verkade ha något att göra. Låten My October Symphony insceneras till exempel med rysk revolutionsestetik: rött ljus, röda fanor och ett gäng arbetare som beväpnade med hammare och skära ger sig på huvudet från ett enormt porträtt av Stalin.
DVDns kommentarspår är rätt kul - det är uppenbart att Neil Tennant och Chris Lowe inte hade sett filmen på ett bra tag och det blir flera glada och överraskade skratt (jaså, såg det ut så där!). Vid ett tillfälle blir Chris Lowe så generad över ett dansnummer han medverkade i att han lämnar rummet (varvid Neil Tennant glatt meddelar tittarna att Chris faktiskt har gått ut). Och om just My October Symphony kommenterar Neil något torrt att "ja, det var ju den här scenen ingen begrep, framför allt inte kritiker i U.S.A."
Hur ska man nu tolka den här scenen? Som en allegorisk kommentar över hur revolutionens barn förr eller senare alltid tenderar att ge sig på dess fäder? Djuraffärspojkarna verkar i alla fall inte vara speciellt intresserade av att tillhandahålla något facit. Jag, för min del, begär inte heller något; jag har alltid gillat konstnärer som inte känner något behov av att analysera sina egna verk.
Shall I rewrite
or revise
my October symphony?
Or as an indication
change the dedication
from revolution
to revelation?
P.S. I fall ni undrar: numret finns - naturligtvis - även på Youtube. D.S.
fredag 10 oktober 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag drabbades av mitt första fall av 90-talsnostalgi för några månader sedan då jag hörde ett gitarriff från en visserligen ny låt men med klara 90-talsvibbar.
För övrigt verkar http://wwar1.blogspot.com/ vara en riktigt kool blogg och ännu mer lösryckt ur sitt (ett helt annat) sammanhang ser du ut som Indy på din profilbild.
Jo, jag gillar den - innehållet är intressant i sig, men framför allt är det själva idén, att göra om den där korrespondensen till en blogg, i realtid, som jag tycker är rätt genialiskt.
Tack! Indyjämförelsen dyker upp lite nu och då och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte blir rätt nöjd av den...:-) För vilken akademiker som sysslat med klassisk arkeologi har inte, åtminstone någon gång, velat vara Indy i stället?
Skicka en kommentar