...like tears in rain

Arkeologi handlar om ting. Men inte bara om ting, utan om människor, som vi försöker nå, genom de ting de lämnat efter sig. Det är alltså i arkeologin ständigt något som saknas – de människor som befolkat de världar vi försöker rekonstruera, vilkas kvarlåtenskap vi försöker pussla ihop.

Kanske blir detta inte tydligare någonstans än vid utgrävningen av en plundrad grav. Vem låg i graven? Utan personen som begravdes där är graven bara ett tomt hål, ett utklingat eko av något som Varit. Om vi inte känner personen som låg i graven – eller har den personen kvar och alltså inte ens vet vad för slags människa som legat här – är graven bara en skugga av ett skeende. Vem begravdes där? Var den personen älskad? Saknad, sörjd? Eller helt enkelt bara död? När skedde begravningen – en vacker vårdag, eller en bister vinterdag? Grät någon, och i så fall vem? All those moments, för att citera Roy Batty, will be lost in time, like tears in rain. Precis som allting utom en försvinnande liten del av historiens alla öden och drömmar utslocknar och försvinner, och kommer att försvinna. På ett sätt är det en ganska vacker tanke.


På spaning efter de lik som flytt.


P.S. Och apropå dem som inte längre är med oss är väl det här ett värdigt minne av Grant McLennan som även han, hastigt och oväntat, lämnade oss för några år sedan. Somliga ögonblick dröjer sig, trots allt, kvar. D.S.