...e vivo ancor!

Igår kväll gavs Verdis skönt röriga opera Il Trovatore för 420 gången på Kungliga Operan sedan premiären 1860. Beskrivningen av handlingen inleds med en halv sida om Vad Som Har Hänt innan operan börjar, vilket är ganska illavarslande. Det är i korthet följande: zigenerskan Azucena bevittnar hur hennes mor blir bränd som häxa på bål, detta för att man tror att hon med hjälp av trolldom gjort greve Garcia di Lunas son sjuk. Azucena rövar bort sagde son och i ett anfall av vansinne slänger hon pojken på bålet. Problemet är nu bara att hon tar fel och råkar slänga sin egen son på bålet i stället (fast alla tror att det är grevens son). Grevens son (alltså han som inte blev slängd på bålet) växer upp, börjar försörja sig som trubadur och får ihop det med den vackra Leonora. Men det strular lik förbannat ihop sig, för greve Garcia di Lunas andra son (greve Luna Jr.) blir också kär i Leonora…

Verkar det komplicerat? Kanske också en smula sökt? Självklart, det är ju opera det handlar om. Valda delar av ensemblen dör i alla fall på korrekt operamanér på slutet - fast inte Azucena, vilket verkar överraska även henne: i den skälvande slutscenen utropar hon att hon fortfarande lever (e vivo ancor!).

Operans försonande drag, som den eminente Jan Berglin uttryckte det för länge sen, är att den är fullständigt lögnaktig. Och Trubaduren är på många sätt den kvintessentiella operan: att försöka hänga med i Vad Som Egentligen Händer är tämligen meningslöst. I stället kan man koncentrera sig på de våldsamma känslor som kommer till uttryck i operans scener. Tonsättaren och operssångaren Carl Unander Scharin har observerat att Verdi skurit bort alla delar av den röriga handlingen som inte är absolut väsentlig och koncentrerat sig på skärningspunkterna, de ögonblick då huvudpersonerna möts. Det blir nu ganska meningslöst att kontextualisera/konceptualisera/komplicera dessa ögonblick: de får sin mening Där och Då. Vilket kan vara ganska skönt.

Och när vi ändå är inne på ämnet: det är mycket möjligt att Glasvegas (av somliga extremt upphaussade, av somliga andra…inte så upphaussade) är en dagslända som kommer att vara bortglömd i morgon. Det spelar ingen roll: Här och Nu är de riktigt bra. Det räcker gott för min del.