På jakt efter det romerska stadslivet

Mary Beard kommenterar det faktum att lokala italienska myndigheter försöker marknadsföra Ostia som "det nya Pompeji." Det är ett lovvärt initiativ, eftersom det rimligen bara är en tidsfråga innan man har nått gränsen för hur mycket turister Pompeji överhuvudtaget klarar av att svälja på en dag. Om man vill vara en smula mer cynisk så skulle det väl också ligga i den italienska statens intresse att försöka dirigera bort turister från Neapeltrakten; området har ju inte direkt gett Italien någon bättre publicitet under senaste åren.

Mary Beard medger nu att Ostia är sevärt. Det är, som sagt, inte lika mycket turister där som i Pompeji. Ostia är dessutom bra mycket enklare att ta sig till eftersom det ligger en inte alltför lång resa med lokaltåget från Rom. Dessutom får man en känsla för det romerska storstadslivet eftersom de höghus som finns i Ostia är de bäst bevarade överhuvudtaget. Men, "Pompeii, it isn't": i Ostia, menar Mary Beard, finns inte den där känslan av dagligt liv med alla dess små detaljer, eller av en stad som bara tycks ha blivit övergiven.

Det ligger förvisso något i detta - i Pompeji finns ett sense of drama som i alla fall inte jag har sett någon annanstans: man ser staden, man ser vulkanen och vet att allt utplånades på en dag. Och det ligger något magiskt i att gå runt bland ruinerna, inte minst när eftermiddagssolen får skuggorna att börja krypa fram över gatstenarna. Ruinerna av Ostia, däremot, utgör kvarlevor från hela den romerska historien, från republiken till senantiken, från tidiga befästningsmurar till tidigmedeltida brunnar som byggts av gamla amforor, mitt på gatan, när akvedukterna förstördes. Man kan i Ostia även se hur kosmopolitiskt Rom var. Köpmän från medelhavets alla hörn hade sina kontor runt ett stort torg: golvmosaiker visar varifrån de kom. Det fanns också tempel för medelhavsvärldens alla möjliga mer eller mindre besynnerliga kulter runt om i staden.

Men framför allt kan besökaren i Ostia röra sig nästan obehindrat. I Pompeji tenderar besökaren att bli hänvisad till ett fåtal - ganska smala - gator, utefter vilka man i princip mest ser stängda dörrar. De flesta turistgrupper tycks också röra sig i en ganska liten del av staden, från forum, förbi den famösa bordellen med dess odygdiga bilder (denna inrättning måste, på sitt sätt, vara världens mest besökta i sitt slag) och till den stora teatern. I Ostia kan man däremot ströva runt nästan överallt precis som man vill, i timmar. Därigenom blir Ostia en plats man själv kan upptäcka (och återupptäcka, i och med att det ligger så nära Rom). För min del föredrar jag det.



Ostia - på väg mot storstaden.