fredag 18 december 2009
Yay, I'm part of history!
onsdag 16 december 2009
Fjärilseffekter i vardagen
fredag 11 december 2009
Vid den tiden...
tisdag 8 december 2009
Dunkerque
Lite senare i filmen skildras hur några av de anlända soldaterna, med några av de mest grafiska och otäcka krigsskador i alla fall jag någonsin sett på film, tas emot vid ett sjukhus i England. På det hela taget befinner vi oss långt ifrån de skildringar av "undret vid Dunkerque" i alla fall jag är van vid att se. Man lyckas i bara några scener i mitt tycke bättre med att gestalta krigets absurda vansinne än Steven Spielberg lyckades med i Saving Private Ryan (trots att han ju tog i rätt ordentligt, milt sagt).
måndag 7 december 2009
Derby
onsdag 25 november 2009
Veckans soundtrack...
Små saker betyder så mycket...
måndag 23 november 2009
Allt blir så mycket bättre i färg
Om de faror som är förknippade med konstutställningar...
söndag 15 november 2009
Kanske är karusellhästen det enda som är verkligt
Det här är en kärleksförklaring. Vi har alla en favoritbar, om inte på riktigt så i tanken - en plats som är vår egen, som är speciell. Som ingen annan känner till. En bar som är så där som vi alltid velat att en bar ska vara. Och jag har min.
Den ligger här i Rom, på en gata bortom turiststråken, men så pass nära dem att man har känslan av att bara ha smitit undan jäktet en stund. Hur du tar dig dit? Gå till ett av de mest turistbelamrade torgen och ta av på en av de gator där det är som flest turister. Men gå lite längre än du brukar: ta sedan av på en sidogata, sen en till. Och en till. Då är du där. Fast du måste gå dit med någon som känner till stället, annars hittar du inte. Platsen du söker är dessutom så liten och diskret att du skulle kunna gå förbi utan att se det även om du har adressen och är på rätt gata.
Baren tycks höra samman med en äldre herre som åtminstone enligt myten har varit skådespelare eller åtminstone ska ha varit med i en Fellinifilm någon gång. Är han ställets ägare? Det är oklart. De här besökarna, är de hans gamla skådespelarvänner? Det är också oklart. Kanske sitter de här gamla filmaffischerna på väggarna bara där för att vi ska tro på detta, kanske spelas de smått ödsliga låtarna från diverse musikaler på stereon av samma skäl. Och tydligen så uppträder han ibland med Edith Piaf-sånger. Jag måste försöka se det någon gång.
Kanske är karusellhästen som hänger ovanför disken det enda som är verkligt här. Det gör i så fall inget.
onsdag 11 november 2009
Utkast till ett brev jag önskar att jag vågade skicka
måndag 9 november 2009
...resten är tystnad.
lördag 31 oktober 2009
Döden i Rom
Nobody puts Patrick in the corner
lördag 24 oktober 2009
Stil och klass
torsdag 22 oktober 2009
Go figure...
fredag 16 oktober 2009
3 grader...
lördag 10 oktober 2009
Min kollegas frisör
onsdag 7 oktober 2009
Barbarossa sta arrivando
måndag 5 oktober 2009
Veckans soundtrack...
söndag 4 oktober 2009
Samtidigt, nere på torget...
lördag 3 oktober 2009
Circles lead me back to you
Spårändringar
onsdag 16 september 2009
Wikiforskning
Vem som helst som doktorerat - eller för den delen tillbringat någon längre tid i den akademiska världen - vet att akademisk forskning till stor del går ut på att gå igenom mängder med litteratur. Enorma mängder. Och åtminstone min egen erfarenhet av detta var att den litteratur jag gick igenom inte sällan föreföll något suspekt. Vem i hela fridens namn hade skrivit den där boken? Vem hade granskat texten? Och vem hade tryckt smörjan? I dessa digitala tidevarv är det enklare än någonsin för snart sagt vem som helst att ge ut böcker. Detta samtidigt som man kan notera att texter till Wikipediaartiklar ibland kan vara direktimporterade från en så "rekorderlig" källa som Encyclopaedia Britannica online. Kan man i ett sådant läge anse att det tryckta ordet är mer "trovärdigt" än det digitala? Att det tryckta ordet är en "acceptabel" referens, medan det digitala inte är det?
Det kanske är dags att börja acceptera referenser till Wikipedia i den akademiska världen. Det vill säga: i den bemärkelsen att Wikipedia (naturligtvis) bör underkastas samma källkritiska granskning som vilken tryckt text som helst. På ett sätt är ju wiki-artiklarna hederligare än artiklar i böcker - om de är suspekta så brukar det ju synas att de är ifrågasatta. Förra våren kunde man i DN läsa om professor Jon Beasley-Murray vid University of British Columbia i Vancouver som kommit på att examinera elever genom att låta dem skriva artiklar för Wikipedia. I mitt tycke en genialisk idé - att betrakta det digitala mediet som en möjlighet att skapa kunskap, snarare än ett hot mot den.
Det är självklart att det inte är så enkelt som att akademiker kan, eller för den delen kanske bör, "ta kontroll" över kunskapen genom att redigera Wikipedia-artiklar. Ingen kan ta kontroll, eftersom flera kan redigera en artikel. Men tja, kanske kunde man som akademiker ta för vana att någon gång ibland bevaka "sina" uppslagsord. Kanske är det värt det? Vi spenderar väl, när allt kommer omkring, sammantaget rätt mycket tid på tidsfördriv på nätet som måste kunna ses som mindre meningsfulla än så. Och tänk er att framtidens akademiker engagerade sig i Wikipedias uppslagsord och förde sina vetenskapliga diskussioner på de Wikipedia-sidor som är avsedda för just detta, diskussioner. Vetenskapliga debatter skulle kunna flyttas från de mängder av specialisttidskrifter - som man kan undra om någon ändå har tid att läsa - till en plats där den akademiska forskningen bara är ett tangentklick bort, för vem som helst. Det är kanske värt att fundera på?
fredag 11 september 2009
Hunter and the hunted
Detta är en story som hade kunnat räcka för en långfilm eller en mindre TV-serie. Men i stället levereras den - som läsaren kansker redan vet - som en cirka fem minuter lång resumé i början av scifi-actionfilmen District 9. En film som ställer alla konventioner på huvudet: här är det utomjordingarna som är de jagade och människorna som är jägarna. En film som levererar en nyttig påminnelse om vad vi egentligen redan vet, men är rätt snara att glömma bort så fort chansen erbjuds: att det är vi som är monstren. Se den.
onsdag 9 september 2009
Språkförbistring
Kongressen inleds med att deltagarna får höra exakt samma inledningsanförande sex gånger, på kongressens sex officiella språk. Detta tar ca 50 minuter. I mean, seriously...
Det är väldigt konstigt. Forskare från hela världen förenas på den här typen av kongresser av (vad jag antar är) ett gemensamt intresse för antika kulturer. Och samtidigt är samma forskare aldrig så måna om att använda sina egna språk som i de här situationerna. Användandet av Det Egna Språket verkar bli en markering.
I grunden är väl poängen med människans förmåga att kunna tala olika språk att underlätta kommunikation. När blev språken snarare ett hinder för den där kommunikationen?
Ännu en gång...
måndag 17 augusti 2009
9.58...
Ibland går det sannerligen fort.
torsdag 13 augusti 2009
Ensamhet i den moderna tidsåldern
Nu är det ju på ett sätt rätt naturligt att i ett sånt läge vara bekymrad om man är avskuren från möjligheter till kommunikation - tänk om något skulle hända. Men jag undrar ändå om inte den omedelbara reaktionen är ett "äsch, nu kan jag inte SMS:a att jag är framme! Jag kan inte MMS:a en bild på solnedgången!
Det är i så fall ett märkligt tillstånd att eftersträva - fysisk avskildhet, men ständigt digital kontakt med omgivningen. Och en märklig ensamhet som infinner sig, där i den tysta mobilskuggan.
Information (over)flow
Det går ju nu ganska fort att radera spam. Men själva den hastighet och självklarhet med vilken vi raderar de oönskade erbjudandena, förfrågningarna m.m. är lite oroande. Hur lång tid behövs för att vi ska besluta oss för vilken information vi vill ha? Om vi vill förse någon annan med information, ställa frågor eller något liknande, hur många hundradels sekunder av den tilltänkte mottagarens uppmärksamhet har vi tillgång till?
Det har aldrig funnits tillgång till mycket information som nu. Men har det någonsin varit så lätt att missa viktig information?
fredag 31 juli 2009
Ur juli månads mediebrus...
113 år. Det är alltså 95 år sen Henry Allingham var med om första världskriget. Bland annat deltog han i Skagerackslaget 1916. När han tog värvning var han 19. Han upplevde andra världskriget i 40-årsåldern, Beatleshysterin bröt ut när han var närmare 70. Tanken svindlar. Karln upplevde hela det fantastiska, vidunderliga, långa stunder förfärliga 1900-talet. Vilka minnen bar han med sig? Vad väljer man att minnas efter ett sådant liv?
Själv ska han i alla fall ha förklarat det faktum att han uppnådde så hög ålder som en effekt av cigaretter, whisky, vilda kvinnor världen över, samt ett gott sinne för humor. Vila i frid, Henry!
onsdag 29 juli 2009
Nytta och nöje
Visst är det roligt att komma på något, att lämna ett eget bidrag till den humanistiska forskningen. Men inget kan få mig att tycka att den arkeologiska vardagen är just rolig: den är dammig, varm, svettig, tung och monoton.
Det känns som om arkeologin har blivit lite för glamouriserad för sitt eget bästa: det enda man ser i olika media av utgrävningar brukar vara när någon, oändligt försiktigt, penslar fram ett fynd längst nere i en grop, eller stolt håller upp sagda fynd mot kameran. Vad man däremot inte får ser är hur någon (antagligen någon annan stackare) har hackat i den där gropen i två veckor innan man hittar något att pensla fram (allt som oftast hackar man dessutom i de där två veckorna UTAN att hitta någonting alls, utom möjligtvis urberg). Naturligtvis är det både uppmuntrande och hedrande att folk, inte minst studenter, är intresserade av arkeologi. Men det kan ofta kännas som om de inte riktigt har grävandets villkor klara för sig.
Om arkeologin är så plågsam, varför håller då jag på, för min egen del? Som ovan nämnt är det trots allt ganska tillfredställande att bidra till grundforskningen. Det skall också erkännas att det tillfredställer min fåfänga att dra på mig den där hatten och de där kängorna någon gång om året. Och, som vi tidigare varit inne på, är det ganska nyttigt att besöka denna - föga glamorösa - arkeologiska verklighet åtminstone någon gång ibland.
måndag 27 juli 2009
Case closed
Nu har jag i alla fall för min del lämnat utgrävandet för den här gången och återgått från det dammiga fabriksgolvet till universitetets betydligt mer ombonade miljö. Härifrån tycks det sätt på vilket vi arkeologer förändrar de platser vi far fram på ganska egenartat- hagar och gamla grönsaksland blir akademiska arbetsplatser med hjälp av raka trencher, spikar och snören. Och de ruiner vi för fem veckor sedan började med att återta från naturen är nu i flera fall försedda med tak, grindar och förklarande skyltar. Härigenom har vi gett dem en ny betydelse ännu en gång - från att vara våra arbetsplatser har de nu blivit museiföremål.
torsdag 9 juli 2009
Bland annat
onsdag 24 juni 2009
Av jord är du kommen
Och även om detta som faktum betraktat är ett hinder i min profession kan jag inte hjälpa att jag samtidigt finner själva tanken ganska vacker.
torsdag 18 juni 2009
Med öppet sinne?
Jag undrar när Humanisterna ska sluta blanda ihop religionen som företeelse och de intoleranta åsikter vissa religiösa samfund står för. Kanske är Humanisterna överhuvudtaget inte intresserade av att göra någon åtskillnad eller av att föra ett nyanserat samtal? Det är ju alltid enklare att debattera om man kan utmåla sina tänkta meningsmotståndare som reaktionära, och sig själv som den främsta kämpen i striden mot gudstrons Mörker.
tisdag 16 juni 2009
En god historia?
Men vadan då detta intresse för andra världskriget? Jag tror att det hänger ihop med att det är "lagom" länge sen. Andra världskriget tilldrar sig under 30- och 40- talet, decennier som börjar framstå som alltmer mytiska. Det är liksom något lite serietidningsmässigt över hela perioden. Samtidigt ligger andra världskriget tillräckligt nära i tiden för att det ska vara en period belamrad med vapen och annan teknisk appagrunk som den specialintresserade kan grotta ned sig i. Populärvetenskapliga böcker om andra världskriget tenderar ju att vara välförsedda med diskussioner kring olika vapen, inte minst dessa ständiga jämförelser mellan tyska och ryska stridsvagnar.
Men framför allt handlar det nog om det här med att andra världskriget fortfarande kan ses som Det Goda Kriget. Häri ligger en paradox: samtidigt som andra världskriget är en av historiens yttersta fasor är det också en trygg berättelse, där det är klart vilka som är Goda och vilka som är Onda. Eller åtminstone lätt att bestämma sig för vilka är goda och onda. Det är en berättelse det kanske till och med kan vara skönt att ta sin tillflykt till i en samtid som tycks allt mer förvirrande och ambivalent, där det är osäkert var Godheten egentligen håller hus.
onsdag 10 juni 2009
Lunchen, det multikulturella samhället (och den miljöskadade historikern, igen)
Varvid det slår mig att jag just tänkt en tanke som väl är väldigt typisk för vår tid. Eftersom det "multikulturella samhället" ju förutsätter en idé om ett monokulturellt samhälle, som till exempel den där Nationen som uppfanns på 1800-talet. Under antiken och medeltiden hade ingen ännu kommit på den där ganska idén om att varje kultur skulle ha sin egen nation. Varvid vi står inför en paradox: samtidigt som dessa samhällen i högsta grad var "multikulturella" är det samtidigt 2000-talsanakronistiskt att beteckna dem som sådana.
Sedan går jag åter - i det regn som alltjämt faller - för att fortsätta med dagens arbete.
måndag 8 juni 2009
Ajöss, och tack för fisken
Åter till Iwo Jima
För er som inte känner till storyn: den japanske generalmajor Tadamichi Kuribayashi får 1944 uppdraget att förbereda försvaret av ön Iwo Jima, inför amerikanernas förväntade angrepp. Det är ett uppdrag Kuribayashi vet att han inte lär återvända ifrån. Breven han skriver från ön vittnar vittnar lågmält och gripande om generalmajorens sorg över att han med all sannolikhet aldrig kommer att återse sin familj. Men också vältaligt om det absurda helvete Iwo Jima blev i väntan på angreppet: det växer inget på ön, det finns knappt ens något vatten. Däremot några flygfält från vilket amerikanerna skulle kunna bomba Japan. Och som därför måste hållas. Därför sysselsätter sig de japanska trupperna under de knappt 8 månader som går från Kuribayashis övertagande av befälet till dess att amerikanerna angriper ön med att gräva ned sig i grottor. Under tiden bombarderas de långa perioder från luften varje dag. När angreppet till slut kommer i februari 1945 varar striderna sedan i en dryg månad.
Jag minns att Clint Eastwoods film fick mycket beröm när den kom. Ändå var den lite av en besvikelse. Kanske hade jag bara för stora förväntningar på den. Men i alltför stor utsträckning bestod den bara av en radda ganska utdragna stridsscener. Dukes bok är klart bättre. Men filmen får mig ändå att tänka på ett historiens dilemma jag funderat på ett tag. Duke nämner nämligen i sin diskussion om slagets eftermäle naturligt nog Eastwoods film, och att den blev föremål för hård kritik från amerikanska veteranorganisationer. Jag kan tänka mig att åtminstone en viss scen, där marinkårister avrättar tillfångatagna japaner, bidrog därtill. Och då var det väl så att filmen inte upplevdes som ett "värdigt äreminne" över den amerikanska marinkåren.
Men måste då historien ta hänsyn till denna? Tja. Så länge medlemmar ur marinkåren - eller ur de japanska styrkor som försvarade Iwo Jima för den delen - fortfarande är vid liv, kommer de att åberopa respekt för sina minnen av slaget. På samma vis som veteraner från den norska hjemmefronten engagerar sig i vad som får sägas och inte sägas om den norska motståndsrörelsen under andra världskriget, vilket framgått av diskussionerna kring Max Manus (som jag, det ska sägas, inte sett). Med allt vad det innebär för svårigheterna att skriva en "objektiv" historia. Om nu en sådan någonsin kan skrivas, förstås.
Det är kanske så att slaget om Iwo Jima eller hjemmefronten inte är historia så länge någon av dem som var med fortfarande är vid liv, utan samtid. Att det kanske är först när den sista som själv var med är död som samtiden viker, och historien tar vid.
fredag 5 juni 2009
Plommonsufflén, den borgerliga kulturen (och den miljöskadade historikern)
Mitt favoritexempel på det sätt på vilket maträtter kan ses som produkter av speciella sociala förhållanden är plommonsuffle. Jag har ett recept på den från en kokbok från början av 1900-talet (i originalet är anvisningarna avpassade för vedspisar). Ingredienserna är enkla ( i princip katrinplommon, socker och äggvitor som vispas till förbannelse), den är inte alltför svår att gära och är sagolikt god. Jag är dessutom, kan jag inte utan stolthet säga, ganska bra på den vid det här laget. Det finns bara ett problem: den är ganska tidskrävande. Sufflén måste röras ihop, gräddas under hökartad övervakning och sedan ätas omedelbart. Den förutsätter alltså att någon står i köket och gör sufflén, medan middagssällskapet äter huvudrätten. När den är avklarad bäres sufflén i triumf ut till de ätande. Här någonstans kan historikern se ett mönster - en produkt av den högborgerliga kulturen då tjänstefolk tillagade efterrätten medan herrskapet dinerade. Varefter efterrätten bars ut, förhoppningsvis till artiga applåder från de inbjudna gästerna.
Å andra sidan är den här typen av rätter också en utmärkt lämplig ursäkt att dra sig tillbaka från bordssamtalet till köken, kanske med ett glas vin.
fredag 29 maj 2009
Veckans växt...
Jag är mer eller mindre komplett okunnig i botanik. Jag känner dock inte något behov av att förstå något av denna vetenskap. För min del skulle växtriket kunna delas in i träd (kanske med palmer som någon slags undergrupp), buskar och blast; blast skulle jag sedan dela upp i grönsaker, ogräs och blommor. Men är inte även blommor och ogräs grönsaker, tekniskt sett? Hm.
Vad gäller blommor anser jag mig med hyfsad säkerhet kunna identifiera vitsippor, och i förekommande fall blåsippor (ungefär samma sak, fast blå. Eller?), maskrosor och tussilago. Samt liljekonvalje och solrosor (det är de där sakerna som är gula och blir helt galet stora). De övriga - deras namn känner jag icke och lär jag väl aldrig lära mig. Men de är rätt trevliga ändå. Ibland är det liksom ganska skönt att kunna uppskatta något utan att för den skull känna ett behov av att lära sig en massa om det uppskattade, ett behov av att förstå.
torsdag 28 maj 2009
Memories pressed between the pages (#2)
Efter framträdandet i aulan råkade jag bli stående precis predvid det bord som Ecos svenska förlag hade slagit upp utanför aulan - det var en ren slump att det blev så, jag stötte bara ihop med en bekant och pratade ett slag. Och när jag så vände mig om satt författaren själv vid bordet. Hans blick var något jagad: antagligen var det hans svenska förläggare som med mer eller mindre milt våld tvingat honom att sätta sig där. Jag tog mod till mig, trängde mig fram och sträckte med darrande händer fram min bok. I nästa ögonblick reste sig Eco och fördes vidare, mot vilket oblitt öde vet jag inte.
Allt som allt kan han inte ha hunnit sitta vid signeringsbordet mer än fem minuter. Under hela denna tid höll han krampaktigt en orökt cigg mellan ena handens fingrar. När han försvann bland de kostymklädda ryggarna i förhallen tänkte jag att "där går världens just nu mest röksugne stackare." Det känns ganska fint att ha ett så mänskligt minne av mitt försvinnande korta möte med denne humaniorans gigant.
onsdag 20 maj 2009
Du är vad du äter (igen)
Maten är nu en av de där sakerna som verkar ligga till grund för den italienska kulturen - och är därmed säkerligen ett av skälen om många italienare nu vill "bevara Italien italienskt." För varför skulle de ge upp den italienska maten när hela världen verkar älska den - det måste ju betyda att den italienska maten är bäst i världen, inte sant?
Den här italienska förkärleken för det inhemska köket kan för övrigt ha ganska oväntade effekter för den besökare som vistas någon längre tid i landet. Till en början är det naturligtvis ganska underbart att vältra sig i all italiensk mat - tills man, efter några veckor känner att man kanske skulle vara sugen på, tja, kanske sushi. Eller nåt annat. Varvid man upptäcker att sådant är långt svårare att få tag på. En stad som Uppsala har ett fantastiskt utbud av olika matkulturer i jämförelse med Rom.
Sen är det också en annan sak att den mat som förekommer i program som Solens Mat och liknande program, kokböcker och så vidare i mångt och mycket ju är rätt konstruerad - efter att ha spenderat en del tid i Italien har jag kunnat konstatera att de flesta italienare mestadels äter ungefär samma sunkmat som vi och köper den på ungefär samma slags snabbköp som vi. Se där den sanna globala kulturen.
Insikt
måndag 18 maj 2009
Il bel paese?
Säkerligen skulle många italienare försvara Berlusconis politik, som ter sig alltmer motbjudande, med att de illegala invandrarna samlas i kåkstäderna i södra Italien och utanför Rom, att de blir kriminella, osv. Att de "inte hyser någon önskan att bli integrerade i det italienska samhället." Men: finns det då någon egentlig vilja från sagda italienska samhälle till att att integrera landets invandrare? Det måste ju finnas flera i Italien som sympatiserar med Berlusconis önskan att "bevara Italien italienskt" - annars skulle han väl inte väljas, eller väljas om, eller hur?.
Det kan nu vara lätt att stämpla Berlusconis Italien som allt mer fascistiskt. Men jag tycker att det finns en komplikation. För varje gång turister åker till Italien (inte minst vi nordbor är väldigt bra på det här) och suckar över hur fint Italien är (och så god maten är! Och så vacker italienskan är!) så får de reaktionära krafter i Italien som vill "bevara Italien italienskt" vatten på sina kvarnar. Varför skulle Italien förändras och bli ett multikulturellt samhälle när alla verkar tycka så mycket om Italien som det är? Så länge detta Italien genererar turistpengar? Så länge man kan sopa undan invandrarna nånstans där turisterna inte kan se dem?
fredag 15 maj 2009
Memories, pressed between the pages
torsdag 14 maj 2009
Nobody expects the Spanish Inquisition...
Jag kommer att tänka på detta när jag nu läser en rätt ny bok betitlad Dogs of God: Columbus, the Inquisition, and the Defeat of the Moors, av en viss James Reston, Jr. Jag skulle önska att det vore en bra bok. Men efter drygt 100 sidor har det i alla fall ännu inte blivit det. Författaren är mest intresserad av de olika inkvisitorernas ondska å ena sidan och den tvivelaktiga moralen vid de olika spanska hoven å den andra. Jag som för min del undrar hur den spanska invisitionen kunde få den särprägel den fått publicitet för och ur vilka stämningar den hämtade sin näring, har ännu inte fått veta något speciellt givande. Columbus som utannonseras i titeln har just dykt upp på scenen; det ska bli spännande att se hur Reston lyckas tråckla ihop honom med resten av berättelsen.
Och återigen tänker jag på vad som mer och mer framstår som ett kanske omöjligt dilemma inom den så kallade populärvetenskapen: att historien aldrig, aldrig är svartvit. Och att sagda, icke svartvita, historia aldrig tycks bli en bra story.
tisdag 12 maj 2009
Informationsflöde
Sålunda står jag alltså vid kopiatorn och stoppar in artikel efter artikel i toppmataren. Sida efter sida av info förvandlas till bytes som svischar iväg till e-postlådan; en hel doktorandtid passera revy. Så mycket vetande man samlade på sig. Hur mycket visade sig verkligen vara värdefullt? Så mycket som egentligen, i slutändan, bara resulterade i mer...papper.
fredag 8 maj 2009
Brottslingen, självmördaren och oäktingen
Jag tycker själv inte att detta är vidare lustigt, jag kan inte minnas att jag tyckte det ens första gången jag hörde det. Så varför tycks då alla dessa besökare under alla dessa år tycka det här med brottslingarna, självmördarna och oäktingarna är så lustigt? Tillfredställer det kanske en idé de hade med sig till muséet om gångna tiders stolligheter?
Det finns nu en mycket logisk förklaring. I 1600-talets värld var människokroppen Guds skapelses krona och därmed fullkomlig, perfekt. Att skära i och skära sönder människokroppen var alltså att göra våld på Guds skapelse. Vilket naturligtvis kunde medföra vissa risker. Alltså var det säkrast att dissekera kroppar efter människor som förbrutit sig gentemot Gud, som därmed inte längre var perfekta, där skadan redan var skedd. Därför brottslingarna, självmördarna och oäktingarna. Alla som bevistade dissektionerna ombads efter spektaklet att även bevista begravningen: de som dissekerats begravdes dessutom på kyrkogården. Något som personer sådana som man fick dissekera normalt inte hade rätt till. Men genom att låna ut sina kroppar till vetenskapen sågs det tydligen som att man kunde betala tillbaka sin skuld till samhället, och till Gud. På det hela taget bemöttes "dissektionsobjekten" med en respekt som borde göra intryck även på vårt "moderna" samhälle.
Det är klart att historien är rolig och erbjuder många kul anekdoter - det gör vår samtid också. Men vid närmare skärskådning visar det sig att gångna tiders människor tycks ha haft sina goda skäl till det som i eftervärldens ögon kan framstå som dårskaper. Så, kära museibesökare, vänta åtminstone på förklaringen nästa gång, innan ni skrattar. OK?
onsdag 6 maj 2009
Gåtfullt?
Varför ska kapitalisterna ha de bästa melodierna?
The Housemartins bildades som den minnesgode läsaren vet på 80-talet i det inte alltför fashionabla Hull. De fyra unga bandmedlemmarna förenades av en tro på Jesus och Marx och en frustration över de orättvisor och den förljugenhet de såg i samhället i allmänhet och Thatchers good old England i synnerhet. Denna frustration uttryckte de med några av de skarpaste satiriska texter som popbranschen skådat, texter som kombinerades med fantastiska popmelodier och klockren stämsång. Housemartins musik handlade aldrig om förnumstiga pekpinnar eller politisk agitation, utan om humor och genuint patos. Det var det som gjorde att i alla fall jag lyssnade. Och jag önskar för jag vet inte vilken gång i ordningen att den så kallade samhällsdebatten kunde ha lite mer av detta.
tisdag 28 april 2009
The tears of a clown
Den dokumentär om Eddie Meduza som sändes i lördags gav en minst sagt annan bild - en bild av en uppväxt präglad av alkohol, övergrepp och trassliga relationer. En bild av en person som inte kunde klara av motgångar. Som slutade sitt liv ensam, söndersupen och olycklig. Skrattet kommer nog att fastna i halsen i fortsättningen, eller i alla fall följas av någon eftertänksamhet.
Romerska gåtor, del 5
I den händelse vi söker är två huvudpersoner inblandade. Dels en lokal förmåga som långt senare (naturligtvis) kom att ses som en nationell hjälte av hysteriskt nationalistiskt anstuckna landsmän; dels en romare, som antagligen bara hade fått fel jobb. Följderna blev i alla fall enligt alla historiker vådliga; till saken hör att den här händelsen var en sån där sak som verkligen inte inträffade ofta (åtminstone inte om man får tro romarna) och definitivt inte ofta på den skala vi har att göra med här. I alla fall en historiker låter antyda att allt egentligen var vädrets fel. Den herre som vid den tiden styrde Rom reagerade på den här händelsen med att uppmana den tidigare nämnde romerske huvudpersonen att lämna tillbaka några saker. Skälet var väl att man tyckte att de där sakerna var sådana som man verkligen inte borde tappa bort (de återfanns senare).
Till förvirringen hör att man inte vet exakt var den här händelsen inträffade, även om vissa utgrävningar under de senaste åren gör att man nu ändå är ganska säker.
Vilken är händelsen och när inträffade den?
tisdag 21 april 2009
Addenda
Godnattsagor för akademiker, del 7
Det var en gång ett kungarike där det fanns en hemsk och farlig drake, som vaktade på en enorm skatt. Alla forskarna i kungariket var jätterädda för draken och skickade in ansökningar varje år om att få lite pengar från den stora skatten. Men hur de än bönade och bad var det nästa aldrig någon som fick några stålar. Då kom en gästprofessor. Han drog på sig sin skinande akademiska rustning och drog i väg för att möta draken. När han mötte draken sa gästprofessorn: passa dig, för jag har spjutspetskompetens! Då blev draken jätterädd och gav honom anslag till 7 års forskning och en Centre of excellence-titel. Då blev kungen så glad att gästprofessorn fick prinsessan och halva forskningsanslaget också. Sen levde de (eller i alla fall professorn) lycklig i alla sina dagar. Slut!
fredag 17 april 2009
Att låna ett liv
Två saker slog mig. Först att jag plötsligt hade möjligheten att stiga rakt in i detta andra liv. Och sedan - hur stor del av våra liv vi egentligen lägger i våra mobiler, dessa manicker i plast som vi köper för 1 kr (mot att vi binder telefonabbonemanget 18 månader till). Det var en märklig och inte speciellt angenäm känsla.
Sedan tryckte jag på "radera".
God morgon, historien
Romerska gåtor, del 4
Den vara vi söker var man tvungen att tillverka och tillverkning fanns uppenbarligen lite varstans i riket. Det som dessa små industrier väl bör ha haft gemensamt var att de borde vara belägna nära de områden där råvaran inhämtades och att grannarna bör ha klagat.
Den här varan finns inte att få tag i idag; många tycker säkert att det bara är bra. Om man dock vill göra något som fordrar att man använder den brukar de kunniga rekommendera att man tillgriper liknande produkter som numera tillverkas i fjärran Östern (som allt annat). Möjligen kan man dock faktiskt även använda en horribel substans som brukar vara resultatet av vissa ohyggliga och genuint norrländska riter.
Om den sökta varan kan vidare sägas att den i slutet av 1990-talet ska ha påträffats i Konsumversion på Institutionen för klassiska språk i Uppsala. Om detta är sant rör det sig med all sannolikhet om en förfalskning.
Vilken är den sökta varan (och vilka var de två namnen)?
tisdag 14 april 2009
Sak och person
Men i andra fall kan det ju också vara precis tvärtom, att konsten får sin betydelse eftersom, inte trots att, man genom den kan skönja just den där konstnären - och att denna är en person man kan förstå och sympatisera med (i detta fall kan kanske Mozart ligga nära till hands). Kanske är det inte nödvändigt att ha en konsekvent hållning i frågan.
Och kanske är det också just detta, spänningen mellan konstnär och verk, som ger konsten dess laddning?
Godnattsagor för akademiker, del 6
fredag 3 april 2009
Romerska gåtor, del 3
- Den man som levererade den kärnfulla replik vi söker var uppenbarligen klart mer rynkig än i alla fall de senaste av hans företrädare på jobbet. Å andra sidan var han också betydligt mer mentalt tillräknelig, åtminstone än den sista av företrädarna som hade jobbet någon längre tid, denne har gått till historien som mer än lovligt väck (så fick han också sparken).
Upphovsmannen fick inte sitt jobb helt utan svårigheter, utan efter ett lätt kaotiskt år då förhandlingarna om topptjänsterna skett med mer eller mindre blanka vapen, och flera personer innehaft jobbet – dessa personer var faktiskt av ett bestämt antal, och i annalerna fick det här året sitt namn efter detta antal. Innan det året hade vår upphovsman gjort sig känd för vissa uppseendeväckande aktioner i en avlägsen och speciellt bråkig provins – dessa aktioner ledde sedermera till en händelse som betraktats som avgörande inom en av världsreligionerna.
När det gällde det sökta citatets tillkomst rörde det sig dock om mer fredliga, men kanske inte nödvändigtvis trevliga affärer. Upphovsmannens son (denne son och hans lillebror kom båda att efterträda fadern på som chefer för familjeföretaget; den äldre, uppenbarligen mycket förtjänstfulle brodern avgick efter bara några få år, den yngre, mindre begåvade brodern satt dock följdriktigt kvar i alldeles för många år) påpekade att faderns åtgärder i ett visst sammanhang väl var i grövsta laget. Fadern ska då ha hållit fram några föremål av den typ som de just talade om och genmält med den odödliga replik vi nu söker.
Vilket är citatet?
torsdag 2 april 2009
Godnattsagor för akademiker, del 5
fredag 27 mars 2009
Mer skåpmat
- Denna byggnad bär ovanför ingången en inskrift som talar om en viss person som ska ha varit byggherre; detta är förvirrande, då den nämnde personen förvisso var byggherre, men åt en tidigare byggnad som stod på samma plats. Denna person är för övrigt väl känd, eftersom han var hjälpreda och allt-i-allo till en av Roms mest illustra styresmän.
Den byggnad vi söker ersatte i alla fall denna förra byggnad – som man inte vet mycket om – och hade samma funktion som denna; funktionen har gett byggnaden det egentligen väl grekiska namn under vilket byggnaden är känd idag. Den imposanta skapelse vi nu söker namnet på uppfördes under en annan illuster styresmans tid; denne styresman gjorde sig bland annat känd genom att skriva gullig poesi och nästan ständigt vara på resande fot. Det säger kanske en hel del om den här personens kompetens att han trots detta uppenbarligen var ganska populär.
Byggnaden har överlevt till idag genom att den kom att göra ideologisk tjänst även under den tid som inträdde under senare delen av imperiets dagar och under de härskare som följde på de romerska. Det folk som idag bebor romarnas kärnland – och som vi väl alla ibland undrar hur i hela fridens namn de kan vara ättlingar till de välorganiserade romarna – begravde två av sina sentida kungar och en av sina allra största konstnärer i byggnaden.
Arkitektoniskt är byggnaden känd för sin speciella konstruktion, som var den största i sitt slag tills långt senare, då den kom att överträffas av en annan gigantisk byggnad i samma stad.
Vilken är byggnaden?
måndag 23 mars 2009
Yes, please!
Facit
Godnattsagor för akademiker, del 4
då kröp anden tillbaka in i lampan igen. Sen levde den lycklig i alla sina dagar. Slut!
onsdag 18 mars 2009
Skåpmat
- Denne illustre herre var av en av de förnämsta släkterna i Rom; vad gällde partitillhörigheten” räknade denna familj sig till det parti som brukade beskriva sig självt som ”de bättre.” Vår mystiske man dyker för första gången upp i annalerna i samband med en trasslig incident i rikets obygder; denna incident hade att göra med en lokal förmåga med ett underligt namn som mest för tankarna till ett nutida frukostbord. Denne lokala förmåga som ställde till en hel del problem för Romarna kom att ge namn åt den här episoden i Roms historia, som för övrigt blev föremålet för en historiebok, signerad en av Roms största historiker.
För den person vi söker var kanske det viktigaste med allt det här i alla fall att hans närmaste överordnade var ett annat tungt namn; denne överordnade hade just gjort sig känd genom vissa betydelsefulla reformer i staten. Om detta var bra eller dåligt må vara osagt; denne överordnade kom i alla fall att bli vår mystiske mans ständige antagonist och m.e.m. dödsfiende under den kommande tiden. Att beskriva vår mystiske mans göranden och låtanden under hans lätt vingliga levnadsbana är alldeles för komplicerat. Låt oss nöja oss med att konstatera att vår man – hans dödsfiende var då död – till slut beklädde branschens högsta och ganska impopulära ämbete. Från detta avgick han dock avgick självmant efter bara något år, för att dra sig tillbaka och dö en fullkomligt naturlig död, vilket i sig var något enastående vid den här tiden. Varken hans samtida eller de arma historiker som ska försöka förklara alltsammans fattar någonting.
Vår man var för övrigt tydligen blond och blåögd, vilket en tysk historiker – i vårt sammanhang kanske mest känd för att ha uttryckt sig taskigt men ganska vitsigt om Cicero – uppskattade. Själv kallade han sig ”den lyckosamme”.
Vem är mannen?